Amazonas – en resa tillbaka till naturen

Jag brukar se mig själv som en erfaren resenär. Efter att ha backpackat jorden runt flera gånger, bott i fem olika städer på tre kontinenter och arbetat 25 år i resebranschen, trodde jag att jag hade sett det mesta, åtminstone mer än de flesta. Men jag var inte förberedd på det här.

Jag har besökt tropiska regnskogar, tempererade skogar, dimskogar, arktiska skogar, savanner, öknar och naturens underverk på nästan alla kontinenter. Ändå har alla dessa upplevelser haft en sak gemensamt: de har utspelat sig från en mänsklig “utsiktsplattform”, med alla moderna bekvämligheter inom räckhåll.

Vi är sällan mer än en meter från våra mobiltelefoner, alltid tillgängliga, alltid online, och vi klagar om täckningen försvinner, även 12 000 meter upp i luften.

Så när jag säger att jag inte var förberedd, handlar det inte om att jag glömde tandborsten eller myggsprayen. Jag var inte förberedd på känslan av att resa tillbaka i tiden – till en tid då människan inte kontrollerade naturen, utan levde i harmoni med den.

In i det okända

När jag läste om Wao Eco Glamp och såg de vackra bilderna verkade det som ett fyrstjärnigt ställe – och det var det också, om man ser till komfort och service.

Men den verkliga historien handlade inte om lyx, utan om platsen – Yasuni nationalpark.

Efter en flygresa från Quito landade jag i Coca, den östligaste staden i Ecuador – precis i utkanten av Amazonas. Jag möttes av tre lokala män i t-shirt, shorts och flipflops, i en minibuss med öppna fönster och hög latinamerikansk musik. Jag hade anlänt en dag efter resten av gruppen och fick därför en lite improviserad transport – något som passade perfekt till omgivningarna.

Vi körde söderut, förbi små byar, oljefält med flammor som lyste upp horisonten och tät djungel. Jag försökte följa rutten på Google Maps, men täckningen blev allt svagare. Kartan blev mer och mer pixlig, och till slut stod den helt still. Jag försökte ladda ner offlinekartor, men gav upp när jag insåg att jag ägnade mer tid åt skärmen än åt landskapet utanför.

Båtresan

Till slut stannade vi vid en liten flod med branta stränder. En grupp lokala invånare stod och lastade en lång, smal träbåt full av förnödenheter. Detta var mitt andra tecken på vad som väntade.

Båten var lastad med frukt, grönsaker, vattenkannor – och två kvinnor, varav den ena höll ett spädbarn. Den var kanske åtta meter lång och en och en halv meter bred, med en enkel utombordsmotor och en ung man i shorts och linne vid rodret.

Jag fick hjälp ner för slänten, ryggsäcken lades ombord och jag visades till en stadig träbänk längst fram. Jag erbjöd platsen till kvinnorna, men de log och skakade på huvudet – sätet var uppenbart reserverat för mig.

Motorn startade, båten sköts ut och vi gled nerför floden – ut i ett hav av grönska.

Jag tog upp mobilen för att ta en bild, men skärmen visade inte bara “ingen täckning” – den visade “inget nätverk”. Jag stoppade ner den igen. Det var tyst, bara ljudet av motorn och djungelns rytm. Då förstod jag: jag lämnade civilisationen.

Naturen i hög upplösning

Det är sällan vi sitter helt stilla och verkligen observerar vår omgivning. Det kan kännas både lugnande och överväldigande. Men det här – det här var något helt annat.

Tropiska växter växte åt alla håll, kämpade om ljuset. Enorma träd, 60–70 meter höga med stammar breda som bussar, hyste tusentals fåglar. Insekter surrade i luften, och vår unge kapten manövrerade mellan omkullfallna trädstammar med imponerande lugn.

Färgstarka kungsfiskare satt på grenarna tills vi närmade oss, innan de dök rakt över vattenytan och slog sig ner lite längre fram. Hundratals lysande gröna fjärilar samlades i moln längs flodkanten och steg som ett grönt fyrverkeri när vi passerade.

Tiden stod stilla. Djungeln slöt sig tätare runt oss, som om den ville omfamna oss helt.

Ankomst

Efter flera timmar dök de första tecknen på mänskligt liv upp – “glampen”, och stammen som drev den. De var väktarna av denna del av regnskogen.

Lägret var enkelt, men vackert. Stora tält under träkonstruktioner, alla med eget badrum, ett stort matsalsområde i trä, ett litet kök och förstås hängmattor. Vissa skulle kanske kalla det “enkelt”, men vetskapen om att allt byggts för hand, utan elektricitet, med material hämtade från djungeln, gjorde det bara ännu mer imponerande.

Under de följande tre dagarna gav vi oss ut med båt och till fots, mötte stammen som bor nära de “orörda” folken i Amazonas, och lärde oss mer om detta enorma, nästan outforskade område.

Mobiltelefonen blev snabbt oviktig. Jag blev ödmjuk – djupt berörd – över hur liten man egentligen är inför något så oändligt stort och levande.

Det här blev en av de mest oförglömliga upplevelserna i mitt liv.

Se våra reseförslag till Amazonas